Armavlastning i sittande

Förklaringen ligger i anatomin: skulderblad och arm har bara en enda benförbindelse till bröstkorgen — nyckelbenet, som därvid fungerar som en distansstång. Hänger armarna ostödda uppstår ett ständigt drag i stället för avlastning vid denna förbindelse, och det är just dessa två muskler som får fånga upp det.

Vid normalt gångtempo är armpendlingen till stor del en passiv, pendelliknande rörelse som uppstår enbart genom dynamiken i kroppens sammankopplade leder — inte genom ihållande muskelspänning. I takt med att tempot ökar, till exempel vid joggning, växer den aktiva muskelandelen, men den förblir rytmisk: spänning och avslappning växlar med varje steg. Just det skiljer rörelsen från att sitta med hängande armar, där trapezius och levator scapulae måste hålla uppe armarna statiskt, utan avbrott. Denna ihållande sammandragning minskar mätbart den lokala blodgenomströmningen i muskeln — och därmed syretillförseln och bortförseln av ämnesomsättningsprodukter — en mekanism som är påvisad vid kronisk trapeziusspänning. Rytmisk rörelse som gång eller joggning återställer däremot blodgenomströmningen vid varje avslappningsfas, så att muskeln kontinuerligt kan återhämta sig mellan sammandragningarna.

Räcker inte ytan till för att lägga armarna på längden hjälper det att i stället lägga dem på tvären över bordet — huvudsaken är att det finns ett stöd över huvud taget, i stället för fritt hängande armar.

Är armstöden för breda och tvingar armarna in i en position med uppdragna axlar är det oftast bättre att ta bort dem, i stället för att permanent acceptera denna felaktiga hållning.

Sitter skärmen för lågt eller för långt åt sidan kompenserar ofta samma nack- och axelmuskulatur som redan belastas av hängande armar.

Trapeziusstretch: sitt upprätt, fötterna platt på golvet, för höger hand över huvudet till vänster tinning och dra huvudet försiktigt åt höger, samtidigt som vänster axel aktivt dras nedåt-bakåt. Håll i 20 till 30 sekunder och byt sedan sida.

Dessutom tenderar klämm- och instickskonstruktioner att guppa och vackla, och många modeller passar bara bordsskivor med en tjocklek på ungefär 1 till 8,5 cm. Att höja bordet eller lägga armarna på tvären i stället för på längden är i praktiken ofta den mer tillförlitliga lösningen.